Äggstockscancer

Vad är äggstockscancer?

Ovarialcancer är ett samlingsnamn för en relativt stor grupp tumörsjukdomar som utgår från äggstockarna eller äggledarna. I bukhålan finns det gott om utrymme och en cancertumör kan därför hinna växa sig stor och bilda metastaser (dottertumörer) innan den börjar ge symptom.

Äggstockarna innehåller många olika typer av celler och vävnader och godartade cystor (vätskefyllda blåsor) kan uppstå i livmodern. De är ofta helt ofarliga men kan ge samma symptom. Borderlinetumörer har cellförändringar men är inte specifikt godartade eller elakartade och ger vanligtvis inte upphov till metastaser.

Cancervårdsförsäkring

Extra trygghet med rätt cancervård inom garanterad tid.

Räkna ut ditt pris

Förekomst

Äggstockscancer hos kvinnor förekommer i alla åldrar men är vanligast i åldern 55–65 år. Varje år drabbas drygt 700 kvinnor av cancer i äggstockarna. Ofta har cancern redan börjat sprida sig när den upptäcks. Men även om den är spridd kan den botas och med rätt behandling går det att leva ett långt, bra liv med sjukdomen.

Orsaker

Det finns ingen tydlig orsak som förklarar alla olika typer av cancer i äggstockarna. Resultat av undersökningar visar att var tionde kvinna som drabbas har andra i släkten som har, eller som har haft, sjukdomen.

Ärftligheten kan bero på DNA och framför allt i vissa gener som benämns BRCA1 eller BRCA2. DNA-förändringen kan föras vidare till nästa generation, oavsett kön. Misstänks risk för ärftlighet måste genetiska släktingar på båda föräldrarnas sida utredas hos en cancergenetisk mottagning. I förebyggande syfte kan även friska äggstockar opereras bort, men det först efter genomförd utredning och noggrann diskussion.

Övervikt, hormonbehandling under lång tid eller att inte ha fött barn kan medföra en ökad risk. Under perioder med färre ägglossningar – vid graviditet, amning eller användning av kombinerade p-piller – minskar risken. Har äggledarna eller livmodern opererats bort minskar det risken för att drabbas.

Diagnos

Symptomen på ovarialcancer är ofta otydliga och kan variera avsevärt mellan olika individer. Svullnad eller knölar i magen, behov av att kissa ofta, tryck mot ändtarmen, trötthet, viktnedgång utan orsak och matleda är några exempel. Men symptomen kan också bero på ofarliga cystor eller någon annan sjukdom.

En klinisk undersökning inkluderar genomgång av magen och lymfkörtlarna. Under en gynekologisk undersökning av äggstockarna, äggledarna och livmodern används ofta vaginalt ultraljud där ett smalt instrument förs in i slidan. Det gör inte ont. Utredningen kompletteras med ett flertal blodprover där halten av ämnet CA125 analyseras. Det är en så kallad tumörmarkör då kroppen kan tillverka mer av det ämnet vid äggstockscancer.

Att göra en undersökning med datortomografi (skiktröntgen) eller magnetkamera (MR) för att se hur tumören växer och om den har spridit sig är idag standard. Oftast avlägsnas tumören via operation eller titthålskirurgi (laparoskopi) så att den kan analyseras i mikroskop.

Vid misstanke om cancer i äggstockarna (ovarialcancer) sker utredningen enligt ett standardiserat vårdförlopp (SVF).

Behandling

Valet av behandling skiljer sig för varje patient och måste diskuteras under en multidisciplinär konferens med olika specialister. Patienten är alltid delaktig i alla beslut.

Har det inte redan gjorts under utredningen måste ofta båda äggstockarna och äggledarna samt livmodern opereras bort av en gynekologisk tumörkirurg. Ibland avlägsnas även delar av bukhinnan, blindtarmen, mjälten och lymfkörtlar i närområdet för att få bort cancerceller som kan ha spridit sig. Att avlägsna så mycket av den synliga cancern som möjligt ökar chansen att bli frisk samt förbättrar möjligheterna till en effektiv efterbehandling.

Det är alltid bra att sluta röka, även inför operationen. Såren läker bättre, risken för infektioner minskar och återhämtningen efter behandlingen går snabbare.

Följderna av operationen varierar och måste diskuteras av patient och läkare. För fertila kvinnor innebär en bortoperation av äggstockarna att klimakteriet inträffar tidigare. Möjligheten att bli gravid försvinner. Har delar av tarmen tagits bort kan den antingen sys ihop så att den fungerar som tidigare, eller så är det nödvändigt med stomi (påse på magen).

Det krävs vanligtvis ytterligare behandling med olika mediciner och ibland även strålbehandling. Ofta ges cytostatika som dropp i blodet vid sex tillfällen var tredje vecka. I vissa fall ges cytostatika inför operationen för att krympa cancertumören.

Behandlingarna kan medföra risk för infektioner och hårförlust, men håret växer alltid ut igen efter avslutad behandling. En del cytostatika medför stickningar och domningar i händer och fötter men läkaren kan då justera mängden läkemedel för att minska risken för bestående nervpåverkan.

Ibland kan behandling ges med läkemedel som innehåller antikroppar. En typ av behandling är PARP-hämmare som hämmar ett protein som cancercellerna behöver för att överleva. Efter avslutad behandling krävs återkommande kontroller under lång tid för att läkaren så tidigt som möjligt ska kunna upptäcka om cancern kommer tillbaka. Går sjukdomen inte att bota finns det ändå behandling och rehabilitering som kan ge ett långt bra liv. Det går också att ha ett bra sexliv och samliv efter äggstockscancer, men det kan ta tid.

Vid borderlinetumörer rekommenderas ofta att såväl äggstockar och äggledare som livmoder opereras bort. Men det går att skjuta upp operationen om kvinnan önskar föda barn. För att bevara fertiliteten kan en mindre operation göras. Efteråt krävs regelbundna kontroller.

Prognos

Överlevnaden har stadigt förbättrats sedan 1960-talet. Prognosen varierar med olika stadier av sjukdomen samt typ av tumörceller. Två viktiga faktorer är kvarvarande tumör samt patientens allmäntillstånd. Äggstockscancer har den högsta dödligheten bland tumörer som drabbar det kvinnliga underlivet. Av 700 nya fall avlider ca 500 patienter. En överlevnad på fem år ligger på runt 40–50 % beroende på att tumören ofta upptäcks sent. Borderlinetumörer har däremot en mycket god prognos.

Granskad av professor Roger Henriksson, överläkare i onkologi och medlem i Alivias Internationella Medicinska Råd.