Urinblåsecancer

Vad är urinblåsecancer?

Cancer i urinblåsan är en elakartad tumör som uppstår i slemhinnan som täcker insidan av urinblåsan. Den vanligaste typen av urinblåsecancer är ytlig och växer bara i slemhinnan med liten risk för spridning.  Vid muskelinvasiv urinblåsecancer växer tumören ut till de underliggande muskellager som omger urinblåsan.

En elakartad (malign) tumör växer okontrollerat och invaderar frisk vävnad, som omgivande organ, lymfkärl och blodkärl. Det gör att cancerceller kan sprida sig lokalt eller via blodkärl och lymfkärl till andra delar av kroppen och ge upphov till metastaser (dottertumörer).

Cancervårdsförsäkring

Extra trygghet med rätt cancervård inom garanterad tid.

Räkna ut ditt pris

Förekomst

Urinblåsecancer är en av de vanligaste tumörsjukdomarna och en av de cancerformer som ökar mest i Sverige med 2000 nya fall varje år. Cancerformen är vanligast i åldrarna 50–70 år men kan förekomma i alla åldrar, däremot sällan hos personer under 50 år.

Orsaker

Både miljö och livsstil kan öka risken för cancer i urinblåsan och cancerframkallande ämnen kan i många fall skada urinblåsan. Rökning anses orsaka hälften av alla fall. Att sluta röka minskar risken. Arbete inom olika industrier såsom färg- och gummiindustrin har satts i samband med cancer i urinblåsan. Vissa resultat visar att en liten andel fall kan bero på ärftliga faktorer om det finns flera nära släktingar som har insjuknat i urinblåsecancer.

Diagnos

Ett vanligt första tecken kan vara röd eller brun urin som visar att det finns blod i urinen. Obehag eller sveda när man kissar, urinträngningar och återkommande urinvägsinfektioner kan också vara tecken. Men alla dessa symtom är även vanliga vid andra åkommor som infektioner och njursten. 

Patienten får lämna urinprov och urinröret och urinblåsan undersöks med ett smalt instrument med optik (cytoskopi). Det kan kännas obehagligt men tar bara några minuter och bedövning lindrar. Vid cytoskopin tas ofta även ett vävnadsprov som undersöks i mikroskop för att avgöra om det är godartat eller malignt.

Utöver dessa kroppsundersökningar genomförs en skiktröntgen av urinvägarna (CT-Urografi,) och vid misstanke på spridning röntgas även bröstkorgen och buken. Ibland används även en PET-kamera som med hjälp av radioaktiva spårämnen analyserar tumören.

Alla misstankar om cancer i urinblåsan utreds enligt ett standardiserat vårdförlopp (SVF).

Behandling

Behandlingen inleds med TUR-B, en operation där ofta hela tumören tas bort. Patienten får ryggbedövning eller narkos och under operationen även vävnadsprov tas för analys i mikroskop. Visar det sig vara ytlig cancer i urinblåsan är denna behandling ofta tillräcklig.

I en del fall och vid återfall av ytlig urinblåsecancer kan urinblåsan sköljas med cytostatika eller med BCG (vaccin) 1 gång i veckan under 6–8 veckor. Efter behandlingen krävs efterföljande kontroller med cystoskopi för att i tid kunna upptäcka små tumörer som då kan opereras bort.

Vid muskelinvasiv urinblåsecancer måste hela urinblåsan opereras (cystektomi). Vanligtvis avlägsnas även lymfkörtlar och ibland krävs bortoperation av angränsande organ som äggstockar och livmoder eller prostatakörtel. Alternativet är strålbehandling 5 dagar i veckan under 6–7 veckor. Behandling med cytostatika kan ibland kombineras med operation och strålbehandling. Patienten måste gå på kontroller under lång tid efter operationen.

Vid urostomi tillverkas en konstgjord urinblåsa av tunntarmen och placeras innanför huden. Urinen kan även samlas upp i en stomipåse på magen som patienten tömmer själv. Vilken metod som används avgör läkaren och patienten tillsammans och en stomiterapeut kan bistå med hjälp och råd. De flesta patienter kan fortsätta leva ungefär som vanligt.

Vid spridd cancer finns behandlingar som kan lindra besvären och bromsa tumörens tillväxt. Hit hör både cytostatika och strålbehandling. Nyligen har även immunterapi börjat användas som behandlingsmetod.

Prognos

Ytlig cancer i urinblåsan har en mycket bra prognos och även återfall kan botas. Vid muskelinvasiv urinblåsecancer är risken för spridning stor men hälften av alla botas. Vid spridning till andra delar av kroppen är prognosen sämre. Däremot kan olika typer av behandling hålla sjukdomen under kontroll under en lång tid.

Granskad av professor Roger Henriksson, överläkare i onkologi och medlem i Alivias Internationella Medicinska Råd.