Varje år insjuknar drygt 60 000 människor i cancer och cirka 22 000 avlider. Det är 22 000 för många. Precis som man gjorde 1997 kring trafiksäkerhet, borde vi införa en nollvision för dödlighet mot cancer, skriver bland andra Leif Carlson, ordförande i Lungcancerföreningen.
Varje år dör 2 900 människor i Sverige i onödan till följd av cancer. Det är tio gånger fler än de som avlider i trafiken. Tänk er att antalet trafikdödade skulle tiofaldigas, det skulle aldrig accepteras.
Att den svenska cancervården hävdar sig bra i en internationell generell jämförelse är en klen tröst för alla de som patienter som står i vårdköer och som drabbas av att vården inte håller en god kvalitet. För många fungerar vården – men långt ifrån för alla, detta trots att vårdpersonalen gör ett fantastiskt jobb.
Ökat vårdbehov
När nio av tio patienter med prostatacancer eller när sex av tio bröstcancerpatienter inte får sin operation i tid då är det dags att tala klartext. Medborgare i Sverige har rätt att få veta hur situationen faktiskt ser ut för en av våra vanligaste och mest allvarliga sjukdomar.
Vi ser nu en rekordsnabb utveckling av nya behandlingsmetoder och mediciner som möjliggör ökad överlevnad med bättre livskvalitet efter en cancerdiagnos, där bland annat individanpassad diagnostik och vård möjliggör helt nya behandlingsmetoder. Lägg till människors ökade krav på en god hälsa och ung livsstil långt upp i åldrarna. När ny teknik öppnar helt nya möjligheter till längre och bättre liv ökar behovet och efterfrågan dessutom ytterligare.
Bör omfattas av nollvision
År 1997 omkom 541 i trafiken. Dödstalen väckte sådan ilska och frustration att politikerna beslutade att införa en nollvision mot dödlighet i trafiken. Trafiksäkerheten skulle förbättras radikalt. Samhället och politiker var ense om att det var fullständigt oacceptabelt att så många människor skulle dö i onödan. Senast 2017 initierades en ”Nystart nollvision” av Trafikverket och 2017 dog runt 250 i trafiken, så det har ju helt klart varit en lyckad satsning. Lika radikal handlingskraft och beslutsamhet krävs nu inom området cancervård.
Varje år insjuknar drygt 60 000 människor i cancer och cirka 22 000 avlider. Sedan 70-talet har antalet cancerfall mer än fördubblats. Samtidigt ser vi ljusglimtar i form av statistik som visar en tydligt förbättrad överlevnad och en förbättrad livskvalitet. Men detta gäller inte alla. Skillnaderna i vårdkvalitet mellan olika regioner och befolkningsgrupper blir allt mer uppenbara. Vi har långa och oacceptabla köer. Trots insatser har inte köerna minskat och många patienter far illa. Många regioner följer inte vårdprogrammen och det finns tydliga skillnader i möjligheten att snabbt få tillgång till nya läkemedel. Alltför få får second opinion, trots att de har rätt till det.
Antalet drabbade väntas öka
Om 20 år beräknas 100 000 nya cancerdiagnoser per år och var tredje person kommer någon gång få cancer. För att möta framtidens vårdbehov och efterfrågan och för att alla ska kunna få ta del av de nya innovationerna, krävs en helt ny samverkan- och styrmodell. När fokus och resurser samordnas och man letar nya lösningar går det att minska dödligheten. På samma sätt är vi övertygade om att det går att hitta nya lösningar för cancervården. Men det kräver politisk ambition och mod.
För att slå fast att man tar kampen mot cancer på största allvar och för att samla alla aktörer borde politikerna sätta ner foten och sätta upp en tydlig ledstjärna för arbetet. Precis som man gjorde 1997 kring trafiksäkerhet, borde vi införa en nollvision för dödlighet mot cancer. Då skulle politiker och vården tvingas ta nya grepp och tänka i helt nya banor kring hur man kan samarbeta för att skapa helt nya lösningar.
Om målet att få bort all cancerdödlighet i Sverige känns för avlägset, så kan vi börja med en nollvision för alla de människor som varje år dör i onödan i cancer på grund av att vården inte håller samma goda kvalitet för alla. Enligt cancerorganisationerna är det 2 900 personer varje år. Det är både uppseendeväckande och stötande. Hur kan vi tillåta detta? Om vi kan driva ett arbete mot nollvision inom trafiken, varför kan vi inte ha samma mål kring samhällsproblemet cancerdödlighet?